28 juni 2003
Den andra februari kom militären till deras hem. De hade tidigare varit hos familjen Torabeh och rekogniserat. Men den här gången hade militaren kommit för att stanna. Familjen bor i byn Sarra strax norr om Nablus på västbanken och bestod tidigare i år av sex personer. Halva deras hus har ockuperats av den israeliska armén och två av deras söner har varit tvugna att lämna hemmet på grund av den nya bostadssituationen.

Huset ligger högt upp på en kulle med utsikt över en dal i utkanten av Sarra. Precis utanför huset har militaren placerat en checkpoint där familjen måste pasera varje gång de går ut. Modern i huset har inte lamnat husets område sen de kom. De lever en isolerad tillvaro i huset, sällan är det någon som får komma in och hälsa på.

Vi sitter utanför huset och pratar med Saleh, en av sönerna. Han var tvungen att flytta till Nablus och betala hyra där sedan övervoningen ockuperades. Han skulle precis gifta sig och flytta in i övervåningen med sin fru men har nu fått skjuta på sitt liv till en obestämd framtid. Medan vi pratar kommer den Israeliska befalhavaren som ansvarar för militarposteringen förbi. Han sätter sig och dricker läsk med oss i några minuter. Han delger oss hjärtskärande hur illa han tycker att situationen är med husockupationen men att det inte finns något att göra åt saken. Dom kommer att stanna så länge ”situationen är som den är”, säger han.

Vi kontaktar Hamoked, en israelisk organisation för mänskliga rättigeter på de ockuperade områderna för juridisk rådgivning. De informerar oss om att det är militaren som tar beslut om vilka hus som ska ockuperas och för hur länge. Att de kan bli ersättningsskyldiga för el och eventuellt hyra när (om) de väl lämnar glädjer föga familjen.

Dom hörs hela tiden. Militarradion är ständigt på och soldater kommer ständigt och går, de bankar på dörren och ropar. På nätterna brukar de sjunga och spela, väsnas och skjuta. De berättar för oss att nästan varje natt vid tolv-ett tiden tränar de i området, de skjuter i området eller från taket.

Vi möts standigt av dystra miner, frågor, När lamnar dom oss, vad kan ni göra? Vi vill egentligen bara gå upp till dem och säga –Försvinn härifrån, det bor folk här och dom har rätt till sitt eget hem, till sina liv. Sluta ockupera deras hem, sluta ockupera deras land.

SVENSKARNA I NABLUS